På grund av fattigdom hade ett stort antal människor låtit sig säljas till skuldslaveri och när Chulalongkorn blev kung var kanske uppemot 30 procent av siameserna slavar! Den unge kungen tyckte att detta var djupt orättfärdigt. USA hade avskaffat slaveriet 1865 och endast tre år senare bestämde sig Siam också för att göra detsamma. Kungen var dock medveten om de problem som slaveriets upphörande skulle föra med sig och upphävandet blev en långdragen och svår process, eftersom systemet var så djupt integrerat i ståndsprivilegiesystemet.

Landets höga ämbetsmän, vars förmögenheter grundlagts just genom ägandet av tusentals slavar, såg naturligtvis med oblida ögon på försöken att ändra i den gällande ordningen. Enligt ett brev, som nådde den tidigare nämnda Anna Leonowens, påstås kungen ha sagt följande till en ämbetsman;

"Jag ser inget hopp för vårt land, förrän det befriats från slaveriets mörka skugga.” Förmyndarregenten i sin tur ska ha sagt så här om slaveriet; "Det är omöjligt att befria ett land från slavar utan att det medför stora risker och stor fara för staten och slavägarna. Med nu gällande lagar kan Siam inte upphäva sitt slaverisystem utan att samtidigt underminera hela statsskicket.”

"Låt då saken tills vidare bero. Men mina slavar, mina soldater och mina gäldenärer är mina egna, och dem ska jag åtminstone befria, vad än mina ministrar anser lämpligt att göra. Vad mig angår ska ingen mänsklig varelse någonsin mer märkas med mitt namn och bomärke."

Efter många och långa diskussioner samtyckte förmyndarregenten Si Suriyawongse till ett gradvis avskaffande av slaveriet. Den första offentliga kungörelsen lästes upp av kungen själv. Stående på det lägsta trappsteget till sin tron, inför rikets främsta ämbetsmän, guvernörer och domare, läste han upp sin deklaration;

”Härmed kungöres vårt kungliga budskap till vårt folk, och icke som om vi utförde något stort och märkligt, utan endast vår plikt mot våra medmänniskor och undersåtar, att från och med den 1 januari 1872 ska slaveriet upphöra att vara en erkänd institution i vårt land, och varje man, kvinna och barn ska anse sig själva som friborna medborgare."

"Vidare kungör vi att en skatt, beräknad efter vars och ens omständigheter, ska uttagas av folket för att gottgöra slavägarna för förlusten av deras slavar."

Chulalongkorn införde en lag 1874 som sänkte lösenpriset för hushållsslavar som var födda från och med 1868 och som innebar att de blev fria då de fyllde 21 år. Denna tidsrymd skulle utnyttjas för att ge de frigivna slavarna tid att slå sig ner som bönder eller handelsmän och inte tvingas ut i arbetslöshet.

(Skuldslavar i Bangkok 1895)

Det skulle dock dröja ända till 1905 innan den proklamation utfärdades som definitivt skulle innebära slutet för slaveriet de kommande åren och 1908 blev det straffbart att skaffa eller sälja slavar. Undantag gjordes dock för de legala slavarna enligt 1905 års proklamation. Nya lagar 1911-1913 stärkte de tidigare lagarna och 1915 blev slaveriet till sist olagligt och kungen hade till slut infriat det högtidliga löfte han långt tidigare givit Anna Leonowens;

"Om jag lever så länge att jag kommer att regera över Siam ska jag regera över en fri och inte en förslavad nation."

Året 1905 räknas som året då slaveriet upphörde i Siam och hundraårsjubiléet efter slaveriets avskaffande har skildrats på baksidan av 100-bahtssedlar från 2005. Här kan man se Chulalongkorn i marinuniform då han avskaffade slaveriet.

Det traditionella systemet med hoveriarbete, som funnits sedan 1518, hade minskat efter Bowringtraktatet 1855 och avskaffades också 1905 och Chulalongkorn gav också upp sin officiella äganderätt till all mark i Siam. I stället för hoveriarbetare användes nu betald kinesisk arbetskraft till allt offentligt arbete. Se även artikeln "Den kinesiska invandringen" längre fram. Många adelsmän hade emellertid fortsatt att ha inflytande över ett stort antal privata trotjänare (phrai som) och Chulalongkorn behövde en effektivare kontroll över den tillgängliga arbetskraften för att minska adelns makt.